Envars första drag

Jag tycker inte om när saker blir pretentiösa och svårtillgängliga och högtravande.
Den här bloggen kommer nog att bli precis sån. Usch.
För att rättfärdiga det tänker jag självklart alltid förklara när jag obegripligt refererar till böcker och skit. Namnet på bloggen kan vi ju börja med. Det är djupt skit.
['Spelet om envar' är ett allegoriskt drama från 1400-talet. En allegori är alltså en omskrivning av något i en ny form. Namnet på snubben i dramat är alltså 'Envar' och får alltså stå för mänskligheten i helhet. Hans kompisar heter 'Familj' osv.
Dramat handlar alltså om Envars själ som det måste bli nåt av. Vem kan han (man) lita på när båten gungar? ]
Jag läste 'Spelet om Envar' i den litteraturvetenskapliga kurs jag just nu går på Stockholms Universitet. Spelet som sådant var väl sådär. Det mesta av alla gamla grejer vi läser är inte intressanta som läsupplevelser, utan som produkter av idéströmningar. Nu börjar vi närma oss pudels kärna vad det gäller min blogg.
['Pudelns kärna' är ett uttryck jag länge undrade varifrån det kom. Eftersom tidigare nämnda kurs gett mig svaret låter jag även er ta del av det. I Goethes Faust 1 och 2, ett tyskt drama nästan omöjligt att sätta upp båda delarna av, följer djävulen Mephisto doktor Faust hem till sin kammare i form av en pudel. Då han senare upphäver magin och går från pudelrockare till djävulsrockare utropar Faust 'Så det var pudelns kärna!'.]
Min tanke med bloggen var att få kasta ut alla de där stora och små frågorna jag hela tiden formulerar för mig själv. Varför? Det vet jag inte riktigt och kanske visar det sig vara en skitdålig idé. Då får jag väl börja blogga om kläder och kändisar istället.

Den första tanken jag tar upp här får då åter referera tillbaka till Envar och hans hopplösa försök att få sina vänner att följa honom i döden. Utan att veta att det faktiskt var så köpte jag för ett tag sedan Philip Roths bok 'Everyman'. Tydligen anspelar titeln direkt på Envar. Roths bok handlar i grunden om samma problematik, men utan att slänga det i ansiktet på oss. En man dör. Vad finns kvar? Lite simpelt kanske att dra fram den gamla skåpmaten. Det är väl en av de äldsta frågorna runt omkring. Kanske bara just därför är den så bra.
I den gamla 'Spelet om envar' serveras vi en moralkaka som i princip förstör hela den intressanta frågeställningen. I den nya Envar - Everyman - slipper vi det, men jag känner fortfarande mig otillfredsställd. Det är väl ändå fel angreppsvinkel.
I stockholm 2008 vill jag veta varför vi envisas med att ställa frågan?
Är inte bara den här bloggen ytterligare ett bevis på hetsen att lämna något efter sig eller skapa sig ett namn att bära ner i myllan? Det känns liksom lite uttjatat med existentiella kriser. Att alla som har dem existerar gör det inte bättre. Descartes formulerade satsen 'cogito ergo sum' - jag tänker alltså är jag - och hade jag kunnat snickra latin hade jag ersatt tänker med krisar idag.
Fy fan vad pretto - fast dåligt!

Måste nog slänga in lite bajs för att rädda mig ur det här pinsamma.
Bajs bajs bajs.
Bajs.