Envar och naturen

För något år sedan visade Gustavs pappa en bild på Munchs 'skriet' för mig och frågade mig var skriet på målningen kommer ifrån. Tidigare hade jag alltid tänkt att det självklart kom från den skräckslagne figuren på bilden. Sven menade att skriet i själva verket genomsyrar världen runt figuren och att dennes förvridna ansiktsuttryck kommer av ett försök att stänga ute detta skri.



Tanken har funnits med mig dessa år och då och då poppat upp i huvudet. Visst kan det kännas precis så ibland att världen tränger på och den absolut nödvändiga förmågan att sortera alla intryck sviker oss. Munch själv skrev tydligen detta om målningen: "Jag stod där, darrande av rädsla. Och jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen".

Idag känns det faktiskt inte så för mig. Jag känner mig ganska on top och senare ska jag antagligen dra till Valdemar och spela lite spel. Jag är ensam i lägenheten över helgen och hur mycket jag än tänker mig innan att jag ska passa på att få lite ensamtid blir jag alldeles för stirrig när jag väl sitter här. Usch. Ensamheten är något jag måste lära mig. Det kommer säkert finnas jättemånga tillfällen i livet då jag kommer att vara för mig själv.
På samma sätt som omgivningen i Munchs målning kan blir för mycket ibland kan man kanske se figuren som det surrande sociala livet och detta isande skri som ensamhetens.
Mer och mer fyller vi våra tysta liv med ljud för att stänga ute ensamhetens gälla stämma. Med tv, musik, bråk hos grannarna.

Jag låter väl inte dysteryster? Det är jag inte. Puzzizz